Ska socionomer som tvångsomhändertar barn behöva en personlig legitimation, ungefär som läkare och psykologer? Frågan har väckt debatt sedan Akademikerförbundet SSR i en debattartikel i Dagens Nyheter föreslog just det. Det är viktigt att vara tydlig med var förslaget står i dag: det är ett debattinlägg och ett förbundsförslag, inte ett beslut, en proposition eller en lag som gäller. Ingen kan i dag söka eller inneha en sådan legitimation. Men förslaget rör en av de mest ingripande uppgifterna staten kan utföra, och det kan på sikt påverka utbildningskrav och arbetsmarknad för hela yrkesgruppen socionom.
Vad ett LVU-beslut innebär i dag
LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, gör det möjligt att placera ett barn i vård mot vårdnadshavarens vilja när barnet riskerar allvarlig skada. Enligt Socialstyrelsens beskrivning av processen utreder socialtjänsten först barnets situation. Bedömer socialnämnden att vård utanför hemmet är nödvändig ansöker nämnden hos förvaltningsrätten, som håller muntlig förhandling och fattar det slutliga beslutet. I akuta lägen kan nämnden besluta om omedelbart omhändertagande med kort varsel. För att tvång ska få användas krävs att problemen har samband med hemmiljön eller barnets eget beteende, att barnets hälsa eller utveckling riskerar skada, och att insatserna inte kan genomföras frivilligt. Det är socionomer i rollen som socialsekreterare som utreder, dokumenterar och lägger fram underlaget som förvaltningsrätten sedan dömer utifrån.
Förslaget: personlig legitimation för LVU-handläggare
Bakom förslaget står Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, och Monica Engström, socialrättsjurist i samma förbund. I sin debattartikel beskriver de LVU-beslut som ”ett av de svåraste uppdrag som finns inom det offentliga och ett av rättsstatens mest långtgående och ingripande beslut”. Samma vinkel återges i en sammanfattning hos Omni. Förslaget innebär att socionomer som fattar beslut om tvångsomhändertagande skulle behöva en personlig legitimation utfärdad av en legitimationsmyndighet, på samma sätt som redan gäller inom hälso- och sjukvården.
Argumenten för legitimation
Erkers och Engström pekar på att tillsynsmyndigheter upprepade gånger dokumenterat brister i handläggningen, bland annat ofullständiga utredningar och skiftande dokumentationskvalitet mellan kommuner. En personlig legitimation skulle enligt förslaget ge tre saker som saknas i dag: dokumenterad utbildning och erfarenhet knuten till individen, ett personligt yrkesansvar för den enskilda handläggaren, och en möjlighet för legitimationsmyndigheten att återkalla legitimationen vid allvarliga brister. Skribenterna understryker samtidigt att förslaget inte handlar om misstro mot yrkeskåren. ”Vårt förslag handlar inte om att misstro socionomer utan att stärka dem i deras yrkesutövning”, skriver de.
Invändningar och det förslaget inte löser
Debattörerna själva är tydliga med gränserna för vad en legitimation kan åstadkomma. En legitimation löser enligt dem inte alla problem, och den ersätter inte behovet av rimlig arbetsbelastning eller tillräckliga resurser i socialtjänsten. Det är alltså inte ett förslag som ensamt adresserar den arbetsmiljö och personalomsättning som ofta lyfts fram som grundorsaker till bristerna. Förslaget är dessutom, återigen, ett förbundsinitiativ i en debattartikel snarare än en färdig utredning, vilket betyder att detaljer som vilken myndighet som skulle pröva legitimationen, vilka övergångsregler som skulle gälla för redan yrkesverksamma socionomer, eller när en eventuell lagändring skulle kunna träda i kraft, ännu inte är klarlagda.
Vad som redan krävs, och vad som skulle vara nytt
Redan i dag ställer lagen krav på vem som får handlägga den här typen av ärenden. Enligt socialtjänstlagen 3 kap. 3 a § får bara den som avlagt socionomexamen, eller en annan relevant examen på grundnivå, bedöma om en utredning ska inledas, utreda och följa upp beslut om insatser för barn och unga. Socionomexamen omfattar 210 högskolepoäng, motsvarande tre och ett halvt års heltidsstudier. Det här är alltså ett behörighetskrav kopplat till examen, inte en personlig, återkallelsebar legitimation kopplad till varje enskild handläggare, vilket är precis den skillnaden SSR:s förslag vill överbrygga.
Ett sådant system finns redan för en annan del av socionomyrket. Sedan 1 juli 2019 krävs Socialstyrelsens legitimation för att arbeta som hälso- och sjukvårdskurator. Vägen dit går via socionomexamen följt av det särskilda hälso- och sjukvårdskuratorsprogrammet, en påbyggnadsutbildning på avancerad nivå. Att en sådan legitimationsväg redan finns för socionomer i vården visar att modellen inte är obeprövad, men den bygger på en egen, avgränsad vidareutbildning snarare än på befintlig socionomexamen. Skulle motsvarande krav införas för LVU-handläggare talar det för att fler socionomer som vill arbeta med myndighetsutövning mot barn och unga i framtiden kan behöva räkna med en extra kompetensprövning eller påbyggnadsutbildning utöver grundexamen, och att karriärvägen inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård i så fall knyts hårdare till individuell prövning och tillsyn, snarare än enbart till vilken examen man har med sig från högskolan.
Foto: Vitaly Gariev via Unsplash