Familjebehandlare

Om yrket

En familjebehandlare arbetar med stödjande och terapeutiska insatser riktade till familjer som befinner sig i kris eller har andra former av social problematik. Arbetet syftar till att förbättra relationer, stärka föräldrarollen och skapa en stabil livssituation för barn och ungdomar. Insatserna sker ofta genom strukturerade samtal med enskilda individer eller hela familjesystemet, men kan också innefatta praktiskt stöd i vardagen.

Arbetsuppgifterna varierar beroende på familjens behov och kan handla om att hantera konflikter, missbruk eller ungdomar med ett utåtagerande beteende eller skolfrånvaro. Familjebehandlare är vanligtvis anställda inom kommunens socialtjänst, men kan också arbeta inom privat regi eller på uppdrag av olika institutioner.

Yrkesrollen kräver i regel en högskoleutbildning, exempelvis en socionomexamen eller en annan beteendevetenskaplig utbildning, ofta i kombination med vidareutbildning i familjeterapi eller systemiskt arbete. Det är ett relationsorienterat yrke där samverkan med skola, hälso- och sjukvård samt andra myndigheter utgör en viktig del av vardagen. Enligt Arbetsförmedlingens Yrkesbarometer möter yrkesgruppen en stabil efterfrågan på arbetsmarknaden.

Lön

Inom yrkesgruppen kuratorer och socialsekreterare med flera, som familjebehandlare tillhör, är medianlönen 33 200 kronor i månaden enligt SCB Lönestatistik 2024. För denna yrkesgrupp redovisar SCB att den tionde percentilen är noll kronor och den 25:e percentilen är noll kronor. Även för den 75:e percentilen och den 90:e percentilen redovisas noll kronor i statistiken. Det finns inga uppgifter om regionala skillnader eller lönenivåer för specifika regioner i underlaget från SCB för denna yrkesgrupp.

Utbildning

Vägen till arbete som familjebehandlare går vanligtvis genom en högskoleutbildning. Den vanligaste grundutbildningen är socionomprogrammet, som omfattar 210 högskolepoäng och leder till en socionomexamen. Även andra beteendevetenskapliga utbildningar på högskolenivå, exempelvis med inriktning mot socialpedagogik eller psykologi, utgör vanliga utbildningsvägar enligt AF Taxonomi. För att arbeta med familjebehandling krävs ofta ytterligare specialisering efter grundutbildningen. Många arbetsgivare efterfrågar vidareutbildning i form av grundläggande psykoterapitutbildning, som tidigare ofta kallades steg 1-utbildning, med inriktning mot systemisk familjeterapi eller kognitiv beteendeterapi. Utbildningar inom specifika behandlingsmetoder och manualbaserade program är också meriterande. Det är vanligt att arbetsgivare kräver tidigare yrkeserfarenhet från socialt arbete, exempelvis inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård, innan anställning som familjebehandlare blir aktuell.

Arbetsuppgifter

En familjebehandlare arbetar med stödjande och förändringsinriktat arbete för familjer, barn och ungdomar som befinner sig i svåra livssituationer. Arbetet utgår ofta från biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga. Familjebehandlaren genomför strukturerade samtal, erbjuder föräldrastöd och genomför praktiska pedagogiska insatser i familjernas hemmiljö eller i myndighetens lokaler. Yrkesutövaren kartlägger familjens situation, identifierar resurser och svårigheter samt utformar behandlingsplaner tillsammans med familjen och socialsekreterare. Metoderna som används är ofta systemiska, lösningsfokuserade eller kognitiva. I arbetsuppgifterna ingår även att dokumentera processen, skriva genomförandeplaner och samarbeta med andra aktörer som skola, barn- och ungdomspsykiatri samt hälso- och sjukvård. Målet med insatserna är att stärka föräldraförmågan, förbättra relationerna inom familjen och säkerställa barnets trygghet och utveckling.

Yrkets historia

Familjebehandlarens yrkesroll har vuxit fram ur det sociala arbetets utveckling och samhällets förändrade syn på familjestöd. Tidigare låg fokus inom socialt arbete ofta på enskilda individer eller på att placera barn utanför hemmet vid kriser. I takt med att systemisk teori och familjeterapi vann mark under andra hälften av nittonhundratalet förändrades arbetssätten. Man insåg att barnets situation är tätt sammankopplad med hela familjesystemet. Yrket etablerades alltmer inom den kommunala socialtjänsten för att erbjuda öppna insatser på hemmaplan. Genom att arbeta med hela familjen i stället för att separera medlemmarna skapades mer hållbara lösningar. Idag är familjebehandlaren en central aktör inom det förebyggande och behandlande sociala arbetet, med fokus på att stärka relationer och föräldraförmåga.